Hur långt har jag kommit i min process?
Inlägg av: Marcus den 18. Oktober 2006 08:51:04:
Hej!
Innan jag går in på min dröm så ska jag berätta lite om vad jag går igenom just nu. Så fort jag ger mig in i en relation så väcker det min dåliga självkänsla, vilket ledet till svartsjuka och kontrollbehov. Detta gör naturligtvis att jag och min flickvän har mått mycket dåligt (saker börjar bli mycket bättre). Så jag bestämde mig för att ta tag i mitt problem en gång för alla och uppsökte hjälp Jag är fruktansvärt rädd för att förlora min tjej och att jag aldrig annars skulle få något förhållande att funka, hon betyder mycket för mig. Nu går jag till en terapeft 2-3ggr i månaden, och jag har även köpt en bok hur man lär sig konsten att läka inifrån, att finna sin självkänsla.
Till min dröm...
Jag befinner mig på min flickväns arbetsplats med några av hennes kollegor. Rummet är ganska kallt och mörkt. Mitt i rummet finner jag ett ganska stort högt bord där alla sitter runt och arbetar på höga stolar. Jag kommer in i rummet där jag får syn på en kille. Han är i min egen längd fast betydligs smalare, klenare byggd. Han ser jätte störig ut, irriterande utseende. Man ska ju naturligtvis inte dömma en människa efter dess utseende, men denna person aggera lika störigt som han såg ut. Han försöker ha sönder saker, rör sig snabbt i rummet och skapar oro. I ett av hörnen i rummet finns det en hög med sågspån (fråga mig inte hur den kom dit där). Den irriterande killen får tag på en gasolbrännare, han tittar på mig och hånler. Jag varnar honom för att sätta tända eld på spånen. Han gör det ändå, provocerar mig med att elda tills det börjar ryka, innan det tar fyr så tar han bort munstycket. Så gör han flera gånger, till det tar eld, det brinner. Jag har under denna tid varnat honom flera gånger och gett honom örfilar för att han ska förstå, han bara skrattar. Jag blir så förbannad att jag tar tag i honom och slänger honom i golvet tar strypgrepp om halsen på honom. Han lyckas väsa till mig att han ska döda mig, jag känner mig inte alls rädd, känner mig stark! Tillslut börjar killen gråta, han ber om ursäkt för sitt beteende, flera gånger. Jag släpper honom han reser sig och tittar på mig, han är lugn, lika lugn som havet kan vara. Han går bort till bordet i väldigt lugnt tempo till dom andra. Han är som förbytt, raka motsatsen till det han var. Jag följer efter till bordet, ställer mig brevid min tjej tittar på hennes anikte hon tittar inte upp på mig, hon tittar ner i bordet, och jag kan tyda att tårar runnit nerför hennes kinder...
Jag skulle vara oerhört tacksam för svar, detta känns väldigt viktig!
Mvh
//Marcus.