Nålar
Inlägg av: Tina den 23. September 2008 21:02:33:
En natt drömde jag att min familj hatade mig och jag fick inte bo med dem längre.
De ser till att jag flyttar till ett hus där andra ungdomar som inte får bo hemma fått ta vägen.
Huset är fullt av psykiskt störda ungdomar och fosterpappan är hemsk.
(Jag ser hela drömmen som ur en kameravinkel, och jag ser mig själv som en av skådespelarna i filmen som pågår i mitt huvud.)
Med jämna mellanrum får ungdomarna följa med till "pappans" låsta rum, en varje gång. Från rummet ropar han ett ord som jag aldrig hört förut: "Tarisu". När vi hör detta ord blir alla ungdomar dödsrädda och flyr till gömställen. Sedan är det tyst ett tag, och alla väntar på nästa rop - ett namn. Vem måste följa med honom denna gång?
Jag märker att något är fel, vad betyder det här skräckfyllda ordet?
Det går några dagar och vi blir bara färre och färre. Då slår det mig att alla de som följt med på hans rum, kom aldrig ut igen.
Jag bestämmer mig för att ta reda på vad som händer bakom den där dörren som gång på gång stängs framför mig. -Helt plötsligt kastar jag mig själv in i rummet precis innan dörren slås igen ännu en gång. Väl där inne byter jag kameravinkel och ser armar framför mig, som om jag kunde styra dom. Mina fingrar rör sig hela tiden, som snabba obehagliga ryckningar.
Jag ser två bord på var sin sida om en slags sjukhussäng. Jag går fram och tittar på borden, och mina händer rycker ovanför mängder av nålar. Vassa metalliknande föremål som utstrålar död. Då förstår jag vad som händer med dem som går in hit. De blir dödade på brutalt plågsamma sätt.
Det kommer upp bilder i huvudet på mig, där jag ser honom tortera, jag ser nålar, jag ser knivar, jag ser blod, jag ser smärta.
Sen ser jag honom, "pappan", mördaren, sitta på huk med ryggen mot mig. Jag tar ett föremål från bordet och hugger honom i ryggen. Han ställer sig upp och vänder sig om, han blöder. Han bara tittar på mig, och jag vet att "tarisu" blir här och nu för min del. Jag hugger mot honom igen. Men då är föremålet helt plötsligt för trubbigt. Det tränger inte in mot hans hjärta. Inte mot hans mage heller, ingenstans. Jag hade lika gärna kunnat stå och slå honom med handflatan - som att jag gjorde high five med hans överkropp.
Sen byts kameravinkeln tillbaka och helt plötsligt är vi på ett tåg. Detta mordförsök gör honom så arg att han ser till att tåget spårar ur, in i ett annat, i hopp om att alla ska dö. Det gör vi inte.
Nu är vi tillbaka i huset igen,och ungdomarna fortsätter försvinna en efter en. Men jag har på något magiskt vis lyckas få tag i min familj och bett dom komma och hämta mig. Jag packar mitt bagage, mina enda ägodelar i två väskor. Bilen stannar vid huset och jag förstör ett fönster för att fly ut till den. Jag lägger in mina väskor i bilen och ber dom vänta medan jag tar farväl av de stackars ungdomarna jag tänker lämnar kvar i detta helvete. När jag kramar om en flicka viskar hon i mitt öra: "Ingen kommer sakna oss." Jag tittar på henne, men jag ser bara ett skal av vad som en gång varit en levande flicka.
Sen hör jag en röst: "Är inte det där dina saker?" Jag vänder mig om ser mina enda ägodelar försvinna med en okänd bil åt ett okänt håll. Sen hör jag en annan röst: "Är inte det där din bil?" Jag tittar åt andra hållet och ser min familj lämna mig - igen.
Nu står jag här. Eller åtminstånde skalet av vad som en gång var jag. Bilderna blixtrar i mitt huvud igen.
Snart hörs mitt namn ropas från den stängda dörren. Jag ska dö snart, en brutal och plågsam död.
Sen är det över. Då finns jag inge mer.